Appendix:Fonologi, Ortografi och Stavelseuppdelning

Detta är ett appendix. Se här för en lista över Appendix.

Ortografi

Gonjoniska skrivs med en modifierad version av det grekiska alfabetet, inklusive några tecken som inte används i modern grekiska och några koptiska tecken. Det här är alfabetet: Αα Ββ Γγ Δδ Εε Ϛϛ Ηη Θθ Ιι Κκ Λλ Μμ Νν Οο Ππ Ϙϙ Ρρ Σσ Ϲϲ Ττ Υυ Φφ Χχ Ωω Ϣϣ Ϥϥ Ϧϧ, där Α Ε Ι Ο Υ Ω är vokaler och Ι Ω även är semivokaler beroende på sammanhang. Därtill används Ϗϗ för att stava specifika ord, men den anses inte ingå i alfabetet. Gonjoniska har en grund ortografi, vilket betyder att varje grafem motsvarar i regel ett fonem och vice versa. Vanliga undantag är I och Ω som kan uttalas som snarlika semivokalvarianter.

Diakritiska tecken förekommer, här listade i ökande grad av frivillighet:

• Dacia (Ἁἁ Ἑἑ Ἱἱ Ὁὁ Ὑὐ Ὡὡ Ἡἡ) indikerar ett snarlikt men särskiljt uttal för en bokstav (främst vokaler men även Ἡἡ förekommer, Ῥῥ teoretiskt möjlig men idag inte använd).
• Diaeresis (Ϊϊ Ϋϋ) används för att särskilja bokstävernas användning som semivokal, där detta inte framgÃ¥r av sammanhanget.
• Akut accent (Άά Έέ Ίί Όό Ύύ Ώώ) indikerar betonad stavelse där det inte annars framgÃ¥r av sammanhanget.
• Grav accent (Ὰὰ Ὲὲ Ὶὶ Ὸὸ Ὺὺ Ὼὼ) indikerar obetonad stavelse där det inte annars framgÃ¥r av sammanhanget.
• Iota subskript (ͅΣσ) indikerar ett tvingat tonat uttal pÃ¥ en konsonant där det inte annars normalt appliceras (se fonologi)

Diaeresis + akut accent samt diaeresis + grav accent är de enda diakritiska tecken som kan kombineras (ἵ ἳ ΰ ῢ - verkar inte finnas stöd för versaler).

Grekiska bokstäver som inte används i gonjoniska är Ζζ & Ξξ.

Λιστα

Lexem	Fonem	Strikt	l33t	λ33τ	Tangentbord
Αα	[a]	a	a	α	a
Ἁἁ	[ɒ]	â	â	ά	a+´
Ὰὰ	[a]	Ã	Ã	α	a+^
Άά	[a]	á	á	α	a+¨
Ββ	[f/v]	v	v	β	v
Γγ	[x/ɣ]	g	g	γ	g
Δδ	[t/d]	d	d	δ	d
Εε	[æ]	e	e	ε	e
Ἑἑ	[e]	ê	ê	έ	e+´
Ϛϛ	[ɳ]	ņ	b	avslutande sigma	b
Ηη	[h]	h	h	η	h
Ἡἡ	[ʎ]	ļ		ή	h+´
Θθ	[θ/ð]	þ	w	θ	w
Ιι	[i/j]	i	i	ι	i
Ἱἱ	[y]	î	î	ί	i+´
Ϊϊ	[ji]	ï	ï	ϊ	i+` ?
Κκ	[k/g]	k	k	κ	k
Λλ	[l/ɫ]	l	l	λ33τ	l
Μμ	[m]	m	m	μ	m
Νν	[n]	n	n	ν	n
Οο	[o]	o	o	ο	o
Ὁὁ	[ɔ]	ô	ô	ό	o+´
Ὸὸ	[o]	ò	ò	ο	o+^
Όό	[o]	ó	ó	ο	o+¨
Ππ	[p/b]	p	p	π	p
Ϙϙ	[]	q	q	ΐ	q
Ρρ	[ɾ]	r	r	ρ	r
Ῥῥ	?	ŗ	r	ρ	p+´
Σσ	[s/z]	s	s	σ	s
Ϲϲ	[c/ɟ]	c	c	ΰ	c
Ττ	[ʈ/ɖ]	ț	t	τ	t
Î¥Ï	[œ]	y	y	Ï	y
Ὑὑ	[ɨ~ɯ]	ŷ	ÿ	ύ	y+´
Ὺὺ		ỳ	y	Ï
Ύύ		ý	ý	Ï
Ϋϋ	[wu]	ü	ü	ϋ	y+`?
Φφ	[ɸ/β]	f	f	φ	f
Χχ	[ç/ʝ]	x	x	χ	x
Ψψ	[ps]	ps	ps	πσ	altgr+q?
Ωω	[u]/[w]	u	u	ω	u
Ὡὡ	[ʉ~ɵ]	û	û	ώ	u+´
Ὼὼ	[u]	ù	ù	ω	u+^
Ώώ	[u]	ú	ú	ω	u+¨
Ϣϣ	[ɲ]	ñ	j	ψ	j
Ϥϥ	[ʂ/ʐ]	ș		ξ	å
Ϧϧ	[ŋ]	ŋ	z	ζ	z
Ϗϗ	[kæj]	ķ	&	κ'	ä

Fonologi

Gonjoniska har ett brett urval av fonem. Nedan tabuleras de tillgängliga fonemen tillsammans med dess ortografiska representation. Inom parantes finns latinsk translitteration, där minst en version även representerar var den Gonjoniska bokstaven kan matas in från ett Svenskt tangentbord med Gonjonisk inställning.

Konsonanter

Många konsonanter i tabellen nedan kan antingen uttalas i sin tonade eller otonade form. Detta beror på i vilket sammanhang konsonanten förekommer, men tonade och otoande versioner av konsonantersom i övrigt har samma egenskaper är i praktiken allofoner. Det går att notera tvingad toning av en konsonant med iota subskript (se sektionen ovan). Samtliga konsonanter är oaspirerade.

	Bilabiala	Labidodent.	Dentala	Alveolara	Retroflexa	Palatala	Velara	Glottala
Nasaler	μ [m] (m)			ν [n] (n)	ϛ [ɳ] (ņ/b)	ϣ [ɲ] (ñ/j)	ϧ [ŋ] (ŋ/z)
Klusiler	π [p/b] (p)			δ [t/d] (d)	τ [ʈ/ɖ] (t)	ϲ [c/ɟ] (c)	κ [k/g] (k)	ϙ [ʔ] (q)
Frikativor	φ [ɸ/β] (f)	β [f/v] (v)	θ [θ/ð] (þ/w)	σ [s/z] (s)	ϥ [ʂ/ʐ] (ş/sj)	χ [ç/ʝ] (ç/x)	γ [x/ɣ] (g)	η [h] (h)
Laterala approximanter				λ [l/ɫ†] (l)		ἡ [ʎ] (ł/lj)
Flappar					ρ [ɾ] (r)

(Λ uttalas som ett mörkt L (ɫ) efter ἀ och ὀ.)

Toning

En konsonant som har en tonad och otonad version får den tonade versionen ifall den:

• Förekommer ensam mellan tvÃ¥ vokaler.

  σπυδαω uttalas ['spəːdau]

  • Notera, en dubblerad konsonant (där den första av kononanterna indikerar att den förgÃ¥ende stavelsen är sluten och kort) är alltid otonad.

    νιτταλαω uttalas ['niʈalau]]

• Förekommer i ett konsonantkluster där minst en entydigt tonad konsonant ingÃ¥r (dvs nÃ¥gon av μ, ν, ϛ, Ï£, ϧ, ρ, λ eller ἡ).

  δὁμπε uttalas ['tɔmbɛ]

  εκσπλοδαω uttalas ['ægzblodau]

I övrigt ska de uttalas med sin otonade version.

• βασκαω uttalas ['faskau]
• δβεδδαω uttalas ['tfætau]

För att stava ett ord där toningen på konsonanter inte ska följa reglerna ovan, använd Iota subskript (om du vill). Detta förekommer inte i några gonjoniska ord utan endast i låneord.

Dessa regler har dock en viss grad av frivillighet. Det finns ingen risk för att bli missförstådd av att inte tona enligt dessa regler.

Vokaler

Vokaler uttalas alltid som de stavas. Det är ingen skillnad på hur korta och långa versioner av samma grafem uttalas, men huruvida vokalen befinner sig i en betonad eller obetonad stavelse har en ringa inverkan på uttalet. Uttal av vokaler i betonade svavelser är tvingade. Det som anges som uttal för obetonade stavelser är hur de uttlas i genomsnitt, men fonemet för betonat utal (både med och utan dacia) anses vara allofoner i obetonade stavelser, dvs vilken som helst av dem är korrekta fonemrepresentationer för sitt grafem.

Grafem	Betonat uttal	Genomsnittligt obetonat uttal
α	[a]	[ɑ]
ἁ	[ɒ]	Ν/Α
ε	[æ]	[ɛ]
ἑ	[e]	Ν/Α
ι	[i]	[ɪ]
ἱ	[y]	Ν/Α
ο	[o]	[o̞]
ὁ	[ɔ]	Ν/Α
Ï	[œ]	[ə]
ὑ	[ɨ~ɯ]	Ν/Α
ω	[u]	[ʊ]
ὡ	[ʉ~ɵ] (som ett svenskt u)	Ν/Α

Diftonger

Följade diftonger förekommer i gonjoniska.

Grafem	Uttal
αι	[ɑɪ̯]
αω	[ɑʊ̯]
ει	[ɛɪ̯]
εω	[ɛʊ̯]
οι	[o̞ɪ̯]
οω	[o̞ʊ̯]
Ï Î¹	[əɪ̯]
Ï Ï‰	[əʊ̯]

Semivokaler

ι blir semivokalen [j] och ω blir semivokalen [w] ifall de förekommer direkt framför en annan vokal (som exempelvis i ordet εινια, som uttalas ['ɛɪ̯njɑ]). Det gäller även om de förekommer framför varandra, varför ιω blir [ju]/[jʊ] och ωι blir [wi]/[wɪ] (beroende på betoning). För att stava fonemen [ji]/[jɪ] används ï (som exempelvis i αϊτα som uttalas ['ajɪɖɑ]). För att stava [wu]/[wʊ] används ϋ. Detta för att ιι och ωω fyller andra ortografiska syften, vilket framkommer senare i texten.

Stavelseuppdelnging

En viktig del av förståelsen för hur man uttalar gonjoniska ord är att förstå hur ord delas upp i stavelser. Exempelvis ordet σπυδαω har två stavelser, σπυ och δαω. Varje stavelse består av en och endast en huvudvokal, därmed kommer antal huvudvokaler avgöra antal stavelser i ordet. Detta är beståndsdelarna i en stavelse:

• Inledande konsonantkluster (noll, en eller flera konsonanter)

  Det finns ingen regel om vilka konsonanter som kan ingå i ett konsonantkluster, så länge det "går att uttala" (ett extremt exempel är εκσπλοδαω (εκ|σπλο|δαω) där den andra stavelsen inleds med ett kluster av tre konsonanter).

• Semivokal (noll eller en av ι eller ω)

  Semivokal kan användas i alla stavelser förutom att ι inte får användas som semivokal när den sista konsonanten i det inledande konsonantklustret är patal (ϣ, ϲ, χ eller ἡ). Orsaken är att det praktiska uttalet knappt förändras av tillägget av semivokalen och tvetydigheter i stavningen undviks genom denna restriktion. (fite me on this, Niklas!).

• Huvudvokal (en och endast en av α, ε, ι, ο, υ, ω)

  Notera samma vokal kan användas både som semivokal och huvudvokal i samma stavelse, vilket dock stavas på ett speciellt sätt för att undvika ihopblandning med ett annat syfte att dubblera vokaler, vilket kommer beskrivas senare. Därmed stavas fonemet [ji] ϊ istället för ιι och fonemet [wu] stavas ϋ istället för ωω. Dubblerade vokaler fyller ett annat syfte som kommer beskrivas senare.

• Diftongvokal (noll eller en av ι eller ω)

  Diftongvokalen är antingen ι eller ω. Endast diftonger som förekommer i en tidigare nämnd lista av tillåtna diftonger får förekomma.

• Avslutande konsonant (noll eller en konsonant)

  Avslutande konsonanter får inte förekomma i icke-avslutande stavelser där nästa stavelse saknar inledande konsonantkluster. I ett ords sista stavelse undviker vi helst klusiler (π, δ, τ, ϲ, κ eller ϙ) som avslutande konsonant er då detta låter ogonjoniskt. Helt ok för sena låneord dock.

Öppna och slutna stavelser

En stavelse som saknar avslutande konsonant kallas för en öppen stavelse. En stavelse som har en avslutande konsonant kallas för en sluten stavelse. Detta får konsekvenser för betoning och vokallängd, varför det är användbart att snabbt kunna avgöra om en stavelse är öppen eller sluten.

Man kan snabbt se på ett ord huruvida dess stavelser är öppna eller stängda med följande trick:

• En stavelse utan avslutande konsonant är öppen. Detta är uppenbart när stavelsen avslutar ordet eller när stavlesens huvudvokal direkt följs av en annan huvudvokal. En huvudvokal som följs av endast en konsonant tillhör ocksÃ¥ en öppen stavelse, enligt regeln att en stavelse fÃ¥r inte ha en avslutande konsonant om nästföljande stavelse saknar inleande konsonantkluster. Därmed kommer en ensam konsonant mellan vokaler alltid att tillhöra den senare vokalens stavelse.

  Γὁϣο -> Γὁ|ϣο -> (öppen)|(öppen).

  χυλε -> χυ|λε -> (öppen)|(öppen).

  υο -> υ|ο -> (öppen)|(öppen).

  ϲιπα -> ϲι|πα -> (öppen)|(öppen).

  σιαωὰ -> σιαω|ὰ -> (öppen)|(öppen)

  • För att efter en öppen stavelse indikera att ett ι eller ω fungerar som semivokal i en efteröljande stavelse och inte som diftong sÃ¥ dubbleras huvudvokalen i stavelsen.

  σιααωα -> σιαα|ωα -> (öppen)|(öppen)

  ααιυ -> αα|ιυ -> (öppen)|(öppen)

• En stavelse med en avslutande konsonant är sluten. Detta är uppenbart när stavelsen avslutar ordet. Οm en huvudvokal följs av tvÃ¥ eller flera konsonanter mellan tvÃ¥ huvudvokaler kommer den första av konsonanterna tillhöra den förgÃ¥ende stavelsen och resten tillhöra den efterföljande stavelsen. Detta gäller även för dubblerade konsonanter, där den första tillfaller den förgÃ¥ende stavelsen och den senare tillfaller den efterföljande stavelsen.

  βεκβαϛ -> βεκ|βαϛ -> (sluten)|(sluten)

  ϲιππα -> ϲιπ|πα -> (sluten)|(öppen).

  μωϧτενσὸ -> μωϧ|τεν|σὸ -> (sluten)|(sluten)|(öppen)

  ονσαϛ -> ον|σαϛ -> (sluten)|(sluten)

  • För att indikera att en stavelsen med en huvudvokal som följs av tvÃ¥ eller flera konsonanter är öppen dubbleras vokalen. DÃ¥ kommer samtliga efteröljande konsonanter att tillhöra det inledande konsonantklustret i nästföljande stavelse. När detta förekommer i diftonger dubbleras huvudvokalen i diftongen.

    ϲἱἱϥϛαω -> ϲἱἱ|ϥϛαω -> (öppen)|(öppen)

    οονσαϛ -> οο|νσαϛ -> (öppen)|(sluten)

    τεειμναω -> τεει|μναω -> (öppen)|(öppen)

Betoning

Stavelser i Gonjoniska kan antingen vara betonade eller obetonade. Ett svensk exempel är ordet apelsin som består av tre stavelser a|pel|sin, där sin är betonad och resterande är obetonade. Ett ord kan ha flera betonade stavelser i Gonjoniska, vilket oftast förekommer i sammansatta ord (βἁνθωγασδα har betoning på både βἁν och γασ). Ett ord kan även sakna betonade stavelser, vilket förekommer bland annat för kasus i partikelform (exempelvis νὰ) men även vissa andra ord (exempelvis κὶδοκο).

I gonjoniska indikeras en stavelses betoning av dess position i ordet, av diakritiska tecken på huvudvokalen eller om huvudvokalen är dubblerad. Om inget annat indikeras betonas den första stavelsen som inte är ett prefix och resterande stavelser betonas inte. Om en huvudvokal är dubblerad, följs av en dubblerad konsonant, bär akut accent eller dacia kommer denna stavelse betonas istället för den första prefixfria stavelsen om det inte är den som indikeras. Ifall flera stavelser ska betonas i ett icke-sammansatt ord kommer det att explicit indikeras med dubblering, akut accent eller dacia för varje betonad stavelse, inklusive den första ifall den ska betonas. Ifall en stavelse som annars hade betonats inte ska betonas kommer detta indikeras med grav accent.

• ορνενε stavelseuppdelas som ορ|νε|νε med betoning pÃ¥ ορ (enl. regeln att första stavelsen betonas om inget annat indikeras)
• ανωωμραϛ stavelseuppdelas som α|νωω|μραϛ med betoning pÃ¥ νωω (enl. regeln om att en stavelse med dubblerad vokal alltid betonas)
• αϧκώκαω stavelseuppdelas som αϧ|κώ|καω med betoning pÃ¥ κώ (enl. regeln att stavelsen med akut accent betonas)
• νονὁφαω stavelseuppdelas som νο|νὁ|φαω med betoning pÃ¥ νὁ (enl. regeln att en stavelse med daciavokal mÃ¥ste vara betonad)
• άἡεηάψαϛ stavelseuppdelas som ά|ἡε|ηά|ψαϛ med betoning pÃ¥ ά och ηά (enl. regeln att samtliga stavelser som explicit indikeras som betonade ska betonas)
• γυσυισε stavelseuppdelas som γυ|συι|σε med betoning pÃ¥ συι (enl. regeln att prefix som γυ- inte betonas, därefter betonas första stavelsen i ordet.
  • Ett ord vars första stavelse sammanfaller med ett prefix, men som inte är ett prefix i just detta fall kan stavas med akut accent pÃ¥ sin första stavelse för att betona att stavelsen inte är ett prefix och bör betonas. Ergo, γυσομα kan även stavas γύσομα för att indikera att betoningen ligger pÃ¥ γυ (som rÃ¥kar sammanfalla med ett prefix).
  • Lista över samtliga prefix Ã¥terfinns här

Huvudvokalen i en obetonad stavelse kan inte ha dacia (Ἀἀ Ἐἐ Ἰἰ Ὀὀ Ὑὐ eller Ὠὠ), då dessa är svåra att särskilja från sina varianter utan dacia i obetonade stavelser. Med det sagt så kan fonemen som förknippas med daciavokalerna användas allofont när stavelesen är obetonad. Sannlingen ligger ofta någonstans mittemellan.

Sammansatta ord

Ett ord är sammansatt om det är byggt från flera grundlexem. Grundlexemen separeras med interfixet -(ω)-. För sammansatta ord appliceras betoningsreglerna på varje lexem som utgör det sammansatta ordet, vilket leder till ord med flera betoningar.

• γυδωσομελα stavelseuppdelas som γυ|δω|σο|με|λα med betoning pÃ¥ γυ och σο (dÃ¥ ordet är en sammansättning av γυδω och σομελα, därmed ärvs bestÃ¥ndslexemens betoning till det sammansatta ordet)

Redundant indikation av betoning

En grav accent på ett ords första prefixlösa stavelse är redundant ifall betoningsindikatorer saknas på andra stavelser, då denna redan betonas enligt grundregeln för betoning. Detsamma gäller användanded av grav accent på de stavelser som inte betonas enligt ovanstående regler, vilket också är redundant. I följande specialfall används dessa redundanta betoningsindikatorer:

• Ifall prefixet έ(δ)- förekommer i ett ord kommer betoning falla pÃ¥, förutom prefixet själv (vilket is sig är ett undantag frÃ¥n regeln att affix inte betonas), de stavelser som hade betonats om prefixet inte var där.
  • έσωεϧκα stavelseuppdelas som έ|σωεϧ|κα med betoning pÃ¥ έ och σωεϧ (enl. regeln att betona stavelserna efter έ(δ)- som att έ(δ)- inte fanns, plus att έ(δ)- självt är betonad)
• Den sista stavelsen i verb som böjs i annat tepus än infinitiv kan indikeras med grav accent för att förtydliga att det är ett verb. Detta är dock inte obligatoriskt utan är till för att hjälpa nybörjare pÃ¥ gonjoniska att identifiera verbet i satsen.

Vokallängd

Vokaler är i regel korta. De är endast långa om de tillhör en stavelse som är både betonad och öppen.

• Γὁϣο stavelseuppdelas som Γὁ|ϣο, (öppen)|(öppen), med betoning pÃ¥ Γὁ. DÃ¥ den är öppen och betonad blir vokalen lÃ¥ng. -> ['xɔːɲo̞]
• σιαωὰ stavelseuppdelas som σιαω|á½°, (öppen)|(öppen), med betoning pÃ¥ σιαω. DÃ¥ den är öppen och betonad blir vokalen lÃ¥ng. -> ['sjɑʊ̯ːɑ]
• ανωωμραϛ stavelseuppdelas som α|νωω|μραϛ, (öppen)|(öppen)|(sluten), med betoning pÃ¥ νωω. DÃ¥ den är öppen och betonad blir vokalen lÃ¥ng. -> [ɑ'nuːmrɑɳ]
• λυκκα stavelseuppdelas som λυκ|κα, (sluten)|(öppen), med betoning pÃ¥ λυκ. DÃ¥ ingen stavelse är bÃ¥de öppen och betonad är alla vokaler korta. -> ['lœkɑ]

Externa länkar

• Officiell lista över alfabetet