Appendix:Fonologi, Ortografi och Stavelseuppdelning: Skillnad mellan sidversioner

Det finns ingen regel om vilka konsonanter som kan ingå i ett konsonantkluster, så länge det "går att uttala" (ett extremt exempel är [[εκσπλοδαω]] (εκ|σπλο|δαω) där den andra stavelsen inleds med ett kluster av tre konsonanter). Semivokal kan användas i alla stavelser förutom att ''ι'' inte får användas som semivokal när den sista konsonanten i det inledande konsonantklustret är patal (''ϣ'', ''ϲ'', ''χ'' eller ''ἡ''). Orsaken är att det praktiska uttalet knappt förändras av tillägget av semivokalen och tvetydigheter i stavningen undviks genom denna restriktion. (fite me on this, Niklas!). Notera samma vokal kan användas både som semivokal och vokal i samma stavelse, vilket dock stavas på ett speciellt sätt för att undvika ihopblandning med ett annat syfte att dubblera vokaler, vilket kommer beskrivas senare. Därmed stavas fonemet [ji] ''ϊ'' istället för ''ιι'' och fonemet [wu] stavas ''ϋ'' istället för ''ωω''. Dubblerade vokaler fyller ett annat syfte som kommer beskrivas senare. Diftongvokalen är antingen ι eller ω. Dessa kan inte används som diftongsvokaler om huvudvokalen är någon av dessa. Avslutande konsonanter får endast förekomma ifall nästa stavelse har en inledande konsonantkluster. I ett ords sista stavelse undviker vi helst klusiler (''π'', ''δ'', ''τ'', ''ϲ'', ''κ'' eller ''ϙ'') som avslutande konsonant er då detta låter ogonjoniskt. Helt ok för sena låneord dock.