Appendix:Fonologi, Ortografi och Stavelseuppdelning: Skillnad mellan sidversioner

En viktig del av hur man stavar gonjoniska är att förstå hur ord delas upp i stavelser.  Exempelvis ordet [[σπυδαω]] har två stavelser, ''σπυ'' och ''δαω''. Varje stavelse består av en och endast en huvudvokal, därmed kommer antal huvudvokaler avgöra antal stavelser i ordet. Detta är beståndsdelarna i en stavelse:

Det finns ingen regel om vilka konsonanter som kan ingå i ett konsonantkluster, så länge det "går att uttala" (ett extremt exempel är [[εκσπλοδαω]] (εκ|σπλο|δαω) där den andra stavelsen inleds med ett kluster av tre konsonanter). Semivokal kan användas i alla stavelser förutom att ''ι'' inte får användas som semivokal när den sista konsonanten i det inledande konsonantklustret är patal (''ϣ'', ''ϲ'', ''χ'' eller ''ἡ''). Orsaken är att det praktiska uttalet knappt förändras av tillägget av semivokalen och tvetydigheter i stavningen undviks genom denna restriktion. (fite me on this, Niklas!). Notera samma vokal kan användas både som semivokal och vokal i samma stavelse, vilket dock stavas på ett speciellt sätt för att undvika ihopblandning med ett annat syfte att dubblera vokaler, vilket kommer beskrivas senare. Därmed stavas fonemet [ji] ''ϊ'' istället för ''ιι'' och fonemet [wu] stavas ''ϋ'' istället för ''ωω''. Dubblerade vokaler fyller ett annat syfte som kommer beskrivas senare. Diftongvokalen är antingen ι eller ω. Dessa kan inte används som diftongsvokaler om huvudvokalen är någon av dessa. Avslutande konsonanter får endast förekomma ifall nästa stavelse har en inledande konsonantkluster. I ett ords sista stavelse undviker vi helst klusiler (''π'', ''δ'', ''τ'', ''ϲ'', ''κ'' eller ''ϙ'') som avslutande konsonant er då detta låter ogonjoniskt. Helt ok för sena låneord dock.

I gonjoniska indikeras en stavelses betoning av dess position i order, av diakritiska tecken på huvudvokalen eller om huvudvokalen är dubblerad. Om inget annat indikeras betonas den första stavelsen som inte är ett prefix och resterande stavelser betonas inte. Om en huvudvokal är dubblerad, följs av en dubblerad konsonant, bär akut accent eller dacia kommer denna stavelse betonas istället för den första prefixfria stavelsen om det inte är den som indikeras. Ifall flera stavelser ska betonas i ett icke-sammansatt ord kommer det att explicit indikeras med dubblering, akut accent eller dacia för varje betonad stavelse, inklusive den första ifall den ska betonas. Ifall en stavelse som annars hade betonats ''inte'' ska betonas kommer detta indikeras med grav accent.  

* [[αϧκώκαω]] stavelseuppdelas som α|'''ϧκώ'''|καω med betoning på ''ϧκώ'' (enl. regeln att stavelsen med akut accent betonas)

* Man kan se att en stavelse är betonad om stavelsen är den första i ordet (utan att grav accent ''ὸ'' används på vokalen), om vokalen har dacia ''ὸ'' eller akut accent ''ό''.

* Man kan se att en stavelse är öppen om vokalen följs av högst en konsonant (som i de två stavelserna i ''χυλε'') eller om vokalen dubbleras (som i första stavelsen i ''οονσαϛ'').

**  Om endast ett av dessa krav uppfylls är vokalen fortfarande kort. Det kanoniska exemplet är ''λυκκα'', som består av två korta vokaler. Den första stavelsen är betonad men sluten, den andra stavelsen är öppen men obetonad.

 

Ι och Ω kan vara både semivokaler och vokaler beroende på deras position i stavelsen. Exempelvis i [[νιτταλαω]] ('νιτ|τα|λαω) används den som vokal med uttal [i] och i [[βὡσσιαϛ]] ('φὡσ|σιαϛ). där den används som semivokal med uttal [j]. Detta är i vanligtvis entydigt då ett Ι eller Ω framför en annan vokal indikerar att det är en semivokal medan ett Ι eller Ω som inte följs av andra vokaler indikerar att det är en vokal. När dessa komibneras med varandra är det också tydligt att den första av dem är semivokal, medan den andra är vokalen. ("ιω" uttalas [ju] och "ωι" uttalas [wi]). Att försöka representar fonemen [ji] och [wu] kan dock skapa konflikter, så ιι och ωω enligt stavningregler indikerar att stavelsen är lång då den följs av ett konsonantkluster. Därmed används diakritiska tecken för att representera dessa fonem, där [ji] representeras av Ϊϊ och [wu] av ¨Ω¨ω.

* Exempel: [[εινι|εινια]] har en rot εινι- och om substantivet inklineras med -ι kommer det stavas εινϊ (inte εινιι)