Appendix:Fonologi, Ortografi och Stavelseuppdelning

Ortografi

Gonjoniska skrivs med en modifierad version av det grekiska alfabetet, inklusive några tecken som inte används i modern grekiska och några koptiska tecken. Det här är alfabetet: Αα Ββ Γγ Δδ Εε Ϛϛ Ηη Θθ Ιι Κκ Λλ Μμ Νν Οο Ππ Ϙϙ Ρρ Σσ Ϲϲ Ττ Υυ Φφ Χχ Ωω Ϣϣ Ϥϥ Ϧϧ, där Α Ε Ι Ο Υ Ω är vokaler och Ι Ω även är semivokaler beroende på sammanhang. Därtill används Ϗϗ för att stava specifika ord, men den anses inte ingå i alfabetet. Gonjoniska har en grund ortografi, vilket betyder att varje grafem motsvarar i regel ett fonem och vice versa. Vanliga undantag är I och Ω som kan uttalas som snarlika semivokalvarianter.

Diakritiska tecken förekommer, här listade i ökande grad av frivillighet:

• Dacia (Ἁἁ Ἑἑ Ἱἱ Ὁὁ Ὑὐ Ὡὡ Ἡἡ) indikerar ett snarlikt men särskiljt uttal för en bokstav (främst vokaler men även Ἡἡ förekommer, Ῥῥ teoretiskt möjlig men idag inte använd).
• Diaeresis (Ϊϊ Ϋϋ) används för att särskilja bokstävernas användning som semivokal, där detta inte framgÃ¥r av sammanhanget.
• Akut accent (Άά Έέ Ίί Όό Ύύ Ώώ) indikerar betonad stavelse där det inte annars framgÃ¥r av sammanhanget.
• Grav accent (Ὰὰ Ὲὲ Ὶὶ Ὸὸ Ὺὺ Ὼὼ) indikerar obetonad stavelse där det inte annars framgÃ¥r av sammanhanget.
• Iota subskript (ͅΣσ) indikerar ett tvingat tonat uttal pÃ¥ en konsonant där det inte annars normalt appliceras (se fonologi)

Diaeresis + akut accent samt diaeresis + grav accent är de enda diakritiska tecken som kan kombineras (ἵ ἳ ΰ ῢ - verkar inte finnas stöd för versaler).

Grekiska bokstäver som inte används i gonjoniska är Ζζ & Ξξ.

Λιστα

Lexem	Fonem	Strikt	l33t	λ33τ	Tangentbord
Αα	[a]	a	a	α	a
Ἁἁ	[ɒ]	â	â	ά	a+´
Ὰὰ	[a]	Ã	Ã	α	a+^
Άά	[a]	á	á	α	a+¨
Ββ	[f/v]	v	v	β	v
Γγ	[x/ɣ]	g	g	γ	g
Δδ	[t/d]	d	d	δ	d
Εε	[æ]	e	e	ε	e
Ἑἑ	[e]	ê	ê	έ	e+´
Ϛϛ	[ɳ]	ņ	b	avslutande sigma	b
Ηη	[h]	h	h	η	h
Ἡἡ	[ʎ]	ļ		ή	h+´
Θθ	[θ/ð]	þ	w	θ	w
Ιι	[i]	i	i	ι	i
Ἱἱ	[y]	î	î	ί	i+´
Ϊϊ	[ji]	ï	ï	ϊ	i+` ?
Κκ	[k/g]	k	k	κ	k
Λλ	[l/ɫ]	l	l	λ33τ	l
Μμ	[m]	m	m	μ	m
Νν	[n]	n	n	ν	n
Οο	[o]	o	o	ο	o
Ὁὁ	[ɔ]	ô	ô	ό	o+´
Ὸὸ	[o]	ò	ò	ο	o+^
Όό	[o]	ó	ó	ο	o+¨
Ππ	[p/b]	p	p	π	p
Ϙϙ	[]	q	q	ΐ	q
Ρρ	[ɾ]	r	r	ρ	r
Ῥῥ	?	ŗ	r	ρ	p+´
Σσ	[s/z]	s	s	σ	s
Ϲϲ	[c/ɟ]	c	c	ΰ	c
Ττ	[ʈ/ɖ]	ț	t	τ	t
Î¥Ï	[œ]	y	y	Ï	y
Ὑὑ	[ɨ~ɯ]	ŷ	ÿ	ύ	y+´
Ὺὺ		ỳ	y	Ï
Ύύ		ý	ý	Ï
Ϋϋ	[wu]	ü	ü	ϋ	y+`?
Φφ	[ɸ/β]	f	f	φ	f
Χχ	[ç/ʝ]	x	x	χ	x
Ψψ	[ps]	ps	ps	πσ	altgr+q?
Ωω	[u]	u	u	ω	u
Ὡὡ	[ʉ~ɵ]	û	û	ώ	u+´
Ὼὼ	[u]	ù	ù	ω	u+^
Ώώ	[u]	ú	ú	ω	u+¨
Ϣϣ	[ɲ]	ñ	j	ψ	j
Ϥϥ	[ʂ/ʐ]	ș		ξ	å
Ϧϧ	[ŋ]	ŋ	z	ζ	z
Ϗϗ	[kæj]	ķ	&	κ'	ä

Fonologi

Gonjoniska har ett brett urval av fonem. Nedan tabuleras de tillgängliga fonemen tillsammans med dess ortografiska representation. Inom parantes finns latinsk translitteration, där minst en version även representerar var den Gonjoniska bokstaven kan matas in från ett Svenskt tangentbord med Gonjonisk inställning.

Konsonanter

Många konsonanter i tabellen nedan kan antingen uttalas i sin tonade eller otonade form. Detta beror på i vilket sammanhang konsonanten förekommer, men tonade och otoande versioner av konsonantersom i övrigt har samma egenskaper är i praktiken allofoner. Det går att notera tvingad toning av en konsonant med iota subskript (se sektionen ovan). Samtliga konsonanter är oaspirerade.

	Bilabiala	Labidodent.	Dentala	Alveolara	Retroflexa	Palatala	Velara	Glottala
Nasaler	μ [m] (m)			ν [n] (n)	ϛ [ɳ] (ņ/b)	ϣ [ɲ] (ñ/j)	ϧ [ŋ] (ŋ/z)
Klusiler	π [p/b] (p)			δ [t/d] (d)	τ [ʈ/ɖ] (t)	ϲ [c/ɟ] (c)	κ [k/g] (k)	ϙ [ʔ] (q)
Frikativor	φ [ɸ/β] (f)	β [f/v] (v)	θ [θ/ð] (þ/w)	σ [s/z] (s)	ϥ [ʂ/ʐ] (ş/sj)	χ [ç/ʝ] (ç/x)	γ [x/ɣ] (g)	η [h] (h)
Laterala approximanter				λ [l/ɫ†] (l)		ἡ [ʎ] (ł/lj)
Flappar					ρ [ɾ] (r)

(Λ uttalas som ett mörkt L (ɫ) efter ἀ och ὀ.)

Toning

En konsonant som har en tonad och otonad version får den tonade versionen ifall den:

• Förekommer ensam mellan tvÃ¥ vokaler.

  σπυδαω uttalas ['spəːdau]

  • Notera, en dubblerad konsonant (där den första av kononanterna indikerar att den förgÃ¥ende stavelsen är sluten och kort) är alltid otonad.

    νιτταλαω uttalas ['niʈalau]]

• Förekommer i ett konsonantkluster där minst en entydigt tonad konsonant ingÃ¥r (dvs nÃ¥gon av μ, ν, ϛ, Ï£, ϧ, ρ, λ eller ἡ).

  δὁμπε uttalas ['tɔmbɛ]

  εκσπλοδαω uttalas ['ægzblodau]

I övrigt ska de uttalas med sin otonade version.

• βασκαω uttalas ['faskau]

För att stava ett ord där toningen på konsonanter inte ska följa reglerna ovan, använd Iota subskript (om du vill). Detta förekommer inte i några gonjoniska ord utan endast i låneord.

Dessa regler har dock en viss grad av frivillighet. Det finns ingen risk för att bli missförstådd av att inte tona enligt dessa regler.

Vokaler

Vokaler uttalas alltid som de stavas. Det är ingen skillnad på hur korta och långa versioner av samma grafem uttalas, men huruvida vokalen befinner sig i en betonad eller obetonad stavelse har en ringa inverkan på uttalet. Uttal av vokaler i betonade svavelser är tvingade. Det som anges som uttal för obetonade stavelser är hur de uttlas i genomsnitt, men fonemet för betonat utal (både med och utan dacia) anses vara allofoner i obetonade stavelser, dvs vilken som helst av dem är korrekta fonemrepresentationer för sitt grafem.

Svenska	Betonat uttal	Genomsnittligt obetonat uttal
α	[a]	[ɑ]
ἁ	[ɒ]	Ν/Α
ε	[æ]	[ɛ]
ἑ	[e]	Ν/Α
ι	[i]	[ɪ]
ἱ	[y]	Ν/Α
ο	[o]	[o̞]
ὁ	[ɔ]	Ν/Α
Ï	[œ]	[ə]
ὑ	[ɨ~ɯ]	Ν/Α
ω	[u]	[ʊ]
ὡ	[ʉ~ɵ] (som ett svenskt u)	Ν/Α

Semivokaler

Två vokalbokstäver kan användas som semivokaler beroende på sammanhang, dessa är:

ι/ï [j],

ω/ϋ [w],

Huruvida diaeresis används framgår av sammanhanget, vilket beskrivs senare.

Stavelseuppdelnging

En viktig del av hur man stavar gonjoniska är att förstå hur ord delas upp i stavelser. Exempelvis ordet σπυδαω har två stavelser, σπυ och δαω. Varje stavelse består av en och endast en huvudvokal, därmed kommer antal huvudvokaler avgöra antal stavelser i ordet. Detta är beståndsdelarna i en stavelse:

• Inledande konsonantkluster (noll, en eller flera konsonanter)
• Semivokal (noll eller en av ι eller ω)
• Huvudvokal (en och endast en av α, ε, ι, ο, υ, ω)
• Diftongvokal (noll eller en av ι eller ω)
• Avslutande konsonant (noll eller en konsonant)

Det finns ingen regel om vilka konsonanter som kan ingå i ett konsonantkluster, så länge det "går att uttala" (ett extremt exempel är εκσπλοδαω (εκ|σπλο|δαω) där den andra stavelsen inleds med ett kluster av tre konsonanter). Semivokal kan användas i alla stavelser förutom att ι inte får användas som semivokal när den sista konsonanten i det inledande konsonantklustret är patal (ϣ, ϲ, χ eller ἡ). Orsaken är att det praktiska uttalet knappt förändras av tillägget av semivokalen och tvetydigheter i stavningen undviks genom denna restriktion. (fite me on this, Niklas!). Notera samma vokal kan användas både som semivokal och vokal i samma stavelse. Fonemet [ji] stavas ϊ istället för ιι och fonemet [wu] stavas ϋ istället för ωω. Dubblerade vokaler fyller ett annat syfte som kommer beskrivas senare. Diftongvokalen är antingen ι eller ω. Dessa kan inte används som diftongsvokaler om huvudvokalen är någon av dessa. Den avslutande konsonanten har inga restriktioner, förutom i ett ords sista stavelse där vi helst undviker klusiler (π, δ, τ, ϲ, κ eller ϙ) då detta låter ogonjoniskt. Helt ok för sena låneord dock.

Öppna och slutna stavelser

En stavelse som saknar avslutande konsonant kallas för en öppen stavelse. En stavelse som har en avslutande konsonant kallas för en sluten stavelse. Detta får konsekvenser för betoning och vokallängd, varför det är användbart att snabbt kunna avgöra om en stavelse är öppen eller sluten.

Man kan snabbt se på ett ord huruvida dess stavelser är öppna eller stängda med följande trick:

• En stavelse utan avslutande konsonant är öppen. Detta är uppenbart när stavelsen avslutar ordet, men en vokal som följs av endast en konsonant tillhör ocksÃ¥ en öppen stavelse, dÃ¥ varje stavelse mÃ¥ste inledas av en konsonant sÃ¥ denna konsonant tillhör entydigt nästa stavelse.

  Γὁϣο -> Γὁ|ϣο -> (öppen)|(öppen).

  χυλε -> χυ|λε -> (öppen)|(öppen).

  υο -> υ|ο -> (öppen)|(öppen).

• En stavelse med en avslutande konsonant är sluten. Detta är uppenbart när stavelsen avslutar ordet. Οm en vokal följs av tvÃ¥ eller flera konsonanter i mitten avett ord kommer den första av konsonanterna i regel tillhöra den förgÃ¥ende stavelsen och resten tillhöra den efterföljande stavelsen.

  βεκβαϛ -> βεκ|βαϛ -> (sluten)|(sluten)

  λυκκο -> λυκ|κο -> (sluten)|(öppen)

  ονσαϛ -> ον|σαϛ -> (sluten)|(sluten)

  • Vokaler dubbleras om en öppen stavelse efterföljs av tvÃ¥ eller flera konsonanter. Detta för att indikera att den första konsonanten i klustret inleder nästföljande stavelse.

    ϲἱἱϥϛαω -> ϲἱἱ|ϥϛαω -> (öppen)|(öppen)

    οονσαϛ -> οο|νσαϛ -> (öppen)|(sluten)

Regler:

• En stavelse kan inte innehÃ¥lla en avslutande konsonant om den har en efterföljande stavelse som saknar inledande konsonanter.
  • Konsekvens: om en huvudvokal direkt föregÃ¥s av en konsonant sÃ¥ tillhör den samma stavelse
  • ϲεκα -> ϲε|κα, dÃ¥ huvudvokalen i första stavelsen ε föregicks av en konsonant ϲ och huvudvokalen i andra stavelsen α föregicks av en konsonant κ.

==

Betoning och Vokallängd

Stavelser i Gonjoniska kan antingen vara betonade eller obetonade. Ett svensk exempel är ordet apelsin som består av tre stavelser ap|el|sin, där sin är betonad och resterande är obetonade. Ett ord kan ha flera betonade stavelser i Gonjoniska, vilket oftast förekommer i sammansatta ord (βἁνθωγασδα har betoning på både βἁν och γασ). Ett ord kan även sakna betonade stavelser, vilket ofta förekommer för kasus i partikelform (exempelvis νὰ).

I regel betonas den första stavelsen i ordet som inte är ett prefix, men undantag finns. Om ordet är sammansatt gäller regeln för varje komponent av sammansättningen.

• ορνενε stavelseuppdelas som ορ|νε|νε med betoning pÃ¥ ορ (enl. regeln att första stavelsen betonas om inget annat indikeras)
• αϧκώκαω stavelseuppdelas som α|ϧκώ|καω med betoning pÃ¥ ϧκώ (enl. regeln att stavelsen(rna) med akut accent betonas)
• νονὀφαω stavelseuppdelas som νο|νὁ|φαω med betoning pÃ¥ νὁ (enl. regeln att en stavelse med daciavokal mÃ¥ste vara betonad)
• δελααπλαϛ stavelseuppdelas som δε|λαα|πλαϛ med betoning pÃ¥ λαα (enl. regeln om att en stavelse med dubblerad vokal alltid är öppen och betonad)
• γυσυισε stavelseuppdelas som γυ|συι|σε med betoning pÃ¥ συι (enl. regeln att prefix som γυ- inte betonas, därefter betonas första stavelsen i ordet.
  • Ett ord vars första stavelse sammanfaller med ett prefix, men som inte är ett prefix i just detta fall kan stavas med akut accent pÃ¥ sin första stavelse för att betona att stavelsen inte är ett prefix och bör betonas. Ergo, γυσομα kan stavas γύσομα för att indikera att betoningen ligger pÃ¥ γυ (som rÃ¥kar sammanfalla med ett prefix).

Huruvida en stavelse är betonad har fonologiska konsekvenser utöver betoningen i sig, i synnerhet över vokallängd och vilka vokaler som får användas.

• En obetonad stavelse som inte avslutar ett ord är alltid öppen, dvs kan inte ha en avslutande konsonant
  • En konsekvens av detta är att vokalerna i obetonade stavelser aldrig behöver dubbleras, dÃ¥ stavelserna alltid är öppna oavsett vilka konsonanter som följer
    • En konsekvens av detta är att en dubblerad vokal i skrivt indikerar att stavelsen den tillhör är betonad, vilket gör att akut accent inte behövs.
• En obetonad stavelse kan vara bÃ¥de öppen och sluten om den avslutar ett ord. Stängda obetonade avslutande stavelser används dock bara för grammatisk inklination och lÃ¥nord, inte i roten av ett Gonjoniskt ursprungslexem
• En obetonad stavelse har alltid kort vokal
• En betonad stavelse har kort vokal om den är sluten
• En betonad stavelse har lÃ¥ng vokal om den är öppen
• En obetonad stavelse kan inte skrivas med en av vokalerna med dacia över sig (Ἀἀ Ἐἐ Ἰἰ Ὀὀ Ὑὐ eller Ὠὠ), dÃ¥ dessa är svÃ¥ra att särskilja frÃ¥n sina varianter utan dacia utan betoning. Med det sagt sÃ¥ kan fonemen som förknippas med daciavokalerna användas allofont när stavelesen är obetonad. Sannlingen ligger ofta nÃ¥gonstans mittemellan.

Kortfattat om vokallängd

Vokaler är i regel korta. De är endast långa om de tillhör en stavelse som är både betonad och öppen.

• Man kan se att en stavelse är betonad om stavelsen är den första i ordet (utan att grav accent ὸ används pÃ¥ vokalen), om vokalen har dacia ὸ eller akut accent ό.
• Man kan se att en stavelse är öppen om vokalen följs av högst en konsonant (som i de tvÃ¥ stavelserna i χυλε) eller om vokalen dubbleras (som i första stavelsen i οονσαϛ).
  • Om endast ett av dessa krav uppfylls är vokalen fortfarande kort. Det kanoniska exemplet är λυκκα, som bestÃ¥r av tvÃ¥ korta vokaler. Den första stavelsen är betonad men sluten, den andra stavelsen är öppen men obetonad.

Semivokaler

Ι och Ω kan vara både semivokaler och vokaler beroende på deras position i stavelsen. Exempelvis i νιτταλαω ('νιτ|τα|λαω) används den som vokal med uttal [i] och i βὡσσιαϛ ('φὡσ|σιαϛ). där den används som semivokal med uttal [j]. Detta är i vanligtvis entydigt då ett Ι eller Ω framför en annan vokal indikerar att det är en semivokal medan ett Ι eller Ω som inte följs av andra vokaler indikerar att det är en vokal. När dessa komibneras med varandra är det också tydligt att den första av dem är semivokal, medan den andra är vokalen. ("ιω" uttalas [ju] och "ωι" uttalas [wi]). Att försöka representar fonemen [ji] och [wu] kan dock skapa konflikter, så ιι och ωω enligt stavningregler indikerar att stavelsen är lång då den följs av ett konsonantkluster. Därmed används diakritiska tecken för att representera dessa fonem, där [ji] representeras av Ϊϊ och [wu] av ¨Ω¨ω.

• Exempel: εινια har en rot εινι- och om substantivet inklineras med -ι kommer det stavas εινϊ (inte εινιι)

Externa länkar

• Officiell lista över alfabetet