Appendix:Fonologi, Ortografi och Stavelseuppdelning
Ortografi
Gonjoniska skrivs med en modifierad version av det grekiska alfabetet, inklusive några tecken som inte används i modern grekiska samt en del inlånade koptiska tecken. Det här är alfabetet: Αα Ββ Γγ Δδ Εε Ϛϛ Ηη Θθ Ιι Κκ Λλ Μμ Νν Οο Ππ Ϙϙ Ρρ Σσ Ϲϲ Ττ Υυ Φφ Χχ Ψψ Ωω Ϣϣ Ϥϥ Ϧϧ, där Α Ε Ι Ο Υ Ω är vokaler och Ι Ω även är semivokaler beroende på sammanhang. Därtill används Ϗϗ för att stava specifika ord, men den anses inte ingå i alfabetet. Gonjoniska har en grund ortografi, vilket betyder att varje grafem motsvarar i regel ett fonem och vice versa, vanliga undantag är I och Ω som kan uttalas som snarlika semivokalvarianter.
Diakritiska tecken förekommer. De är i ökande grad av frivillighet:
- Dacia (Ἀἀ Ἐἐ Ἰἰ Ὀὀ Ὑὐ Ὠὠ Ἡἡ) indikerar ett snarlikt men särskiljt uttal för en bokstav (främst vokaler men även Ἡἡ förekommer, Ῥῥ teoretiskt möjlig men idag inte använd).
- Diaeresis (Ϊϊ ¨Ω¨ω) används för att särskilja bokstävernas användning som vokal eller semivokal, där detta inte framgår av sammanhanget.
- Akut accent (Άά Έέ Ίί Όό Ύύ Ώώ) indikerar betonad stavelsen i ett ord, där detta inte framgår av sammanhanget.
- Grav accent (Ὰὰ Ὲὲ Ὶὶ Ὸὸ Ὺὺ Ὼὼ) indikerar obetonad stavelsen i ett ord, där detta inte framgår av sammanhanget.
- Iota subskript (ͅΣσ) indikerar ett tvingat tonat uttal, där detta inte normalt appliceras (se fonologi)
Flera diakritiska tecken kan inte kombineras på en bokstav, vilket inte heller ska behövas då exempelvis dacia även tvingar betoning implicit (återkommer till det senare i artikeln).
Fonologi
Gonjoniska har ett brett urval av fonem. Nedan tabuleras de tillgängliga fonemen tillsammans med dess ortografiska representation. Inom parantes finns latinsk translitteration, där minst en version även representerar var den Gonjoniska bokstaven kan matas in från ett Svenskt tangentbord med Gonjonisk inställning.
Konsonanter
Många konsonanter i tabellen nedan kan antingen uttalas i sin tonade eller otonade form. Detta beror på i vilket sammanhang konsonanten förekommer, men tonade och otoande versioner av konsonantersom i övrigt har samma egenskaper är i praktiken allofoner. Det går att notera tvingad toning av en konsonant med iota subskript (se sektionen ovan). Samtliga konsonanter är oaspirerade.
| Bilabiala | Labidodent. | Dentala | Alveolara | Retroflexa | Palatala | Velara | Glottala | |
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Nasaler | μ [m] (m) | ν [n] (n) | ϛ [ɳ] (ņ/b) | ϣ [ɲ] (ñ/j) | ϧ [ŋ] (ŋ/z) | |||
| Klusiler | π [p/b] (p) | δ [t/d] (d) | τ [ʈ/ɖ] (t) | ϲ [c/ɟ] (c) | κ [k/g] (k) | ϙ [ʔ] (q) | ||
| Frikativor | φ [ɸ/β] (f) | β [f/v] (v) | θ [θ/ð] (þ/w) | σ [s/z] (s) | ϥ [ʂ/ʐ] (ş/sj) | χ [ç/ʝ] (ç/x) | γ [x/ɣ] (g) | η [h] (h) |
| Laterala approximanter | λ [l/ɫ†] (l) | ἡ [ʎ] (ł/lj) | ||||||
| Flappar | ρ [ɾ] (r) |
(Λ uttalas som ett mörkt L (ɫ) efter ἀ och ὀ.)
Vokaler
| α [a], | ἀ [ɑ], | ε [ɛ], | ἐ [e], | ι [i], | ἰ [y], | ο [o], | ὀ [ɔ], | υ [ə], | ὐ [ɨ], | ω [u], | ὠ [ʉ~ɵ] |
Semivokaler
Två vokalbokstäver kan användas som semivokaler beroende på sammanhang, dessa är:
| ι [j], | ω [w], |
Stavelseuppdelnging
Ord kan delas upp i en eller flera stavelser. Det som definierar en stavelse i ett Gonjoniskt ord är antal sammanhängande vokalkluster. Exempelvis ordet πσυδαω har två stavelser då den har två vokalkluster υ och αω och två stavelser σπυ|δαω.
En stavelse består alltid av en en vokal. En stavelse som inte inleder ett ord måste inledas av minst en konsonant eller en semivokal. Därtill finns ett antal komponenter som kan ingå i en stavelse, men som inte måste.
| Konsonantkluster | Semivokal | Vokal | Diftongvokal | Avslutande konsonant |
Det finns ingen regel om vad som kan ingå i ett konsonantkluster så länge det "går att uttala" (ett extremt exempel är εκσπλοδαω (εκ|σπλο|δαω) där den andra stavelsen inleds med ett kluster av tre konsonanter). Semivokal kan användas i alla stavelser förutom att I inte får användas som semivokal när den sista konsonanten i det inledande konsonantklustret är patal (Ϣ, Ϲ, Χ eller 'Η). Orsaken är att det praktiska uttalet knappt förändras av tillägget av semivokalen och tvetydigheter i stavningen undviks genom denna restriktion. (fite me on this, Niklas!) Diftongvokalen är antingen ι eller ω. Dessa kan inte används som diftongsvokaler om huvudvokalen är någon av dessa. Den avslutande konsonanten har inga restriktioner, förutom i ordets sista stavelse där vi helst undviker klusiler (Π Δ Τ Ϲ Κ Ϙ). Helt ok för sena låneord dock.
En stavelse som saknar avslutande konsonant kallas för en öppen stavelse. En stavelse som har en avslutande konsonant kallas för en stängd stavelse.
Betoning och Vokallängd
Stavelser i Gonjoniska kan antingen vara betonade eller obetonade eller betonad. Ett svensk exempel är ordet Apelsin som består av tre stavelsers Ap el och sin. Sin är betonad och resterande är obetonade. Ett ord kan ha flera betonade stavelser i Gonjoniska, vilket oftast förekommer i sammansatta ord (βἁνθωγασδα har betoning på både βἁν och γασ). Ett ord kan även sakna betonade stavelser, vilket ofta förekommer för kasus i partikelform (exempelvis νὰ).
Huruvida en stavelse är betonad har fonologiska konsekvenser utöver betoningen i sig, i synnerhet över vokallängd och vilka vokaler som får användas.
- En obetonad stavelse som inte är i slutet av ord är alltid öppen, dvs kan inte ha en avslutande konsonant
- En obetonad stavelse kan vara både öppen och stängd om den avslutar ett ord. Stängda obetonade avslutande stavelser används dock i regel bara för grammatisk inklination och lånord, inte i roten av ett Gonjoniskt ursprungslexem
- En obetonad stavelse har alltid kort vokal
- En betonad stavelse har kort vokal om den är stängd
- En betonad stavelse har lång vokal om den är öppen
- En obetonad stavelse kan inte skrivas med en av vokalerna med dacia över sig (Ἀἀ Ἐἐ Ἰἰ Ὀὀ Ὑὐ eller Ὠὠ), då dessa är svåra att särskilja från sina varianter utan dacia utan betoning. Med det sagt så kan fonemen som de dacia
I regel betonas den första stavelsen i ordet som inte är ett prefix, men undantag finns. Om ordet är sammansatt gäller regeln för varje komponent av sammansättningen.
Entydighet
I de fall som det inte går att avläsa direkt från ett ords stavning hur ordet ska stavelseuppdelas anväds dubblering av bokstäver och diakritiska tecken.
- När fler än en konsonant förekommer i ett kluster i mitten av ett ord efter en betonad stavelse är det inte entydigt huruvida den första konsonanten i klustret tillhör samma stavelse som vokalen innan eller efter. För att markera att alla konsonanter i klustret tillhör samma stavelse som vokalen efter dubbleras den förgårnde vokalen. Om detta inte görs så tillhör den första konsonanten i klustret samma stavelsee som vokalen innan och resterande konsonanter tillhör samma stavelse som vokalen efter. Jämför stavelseuppdelningen av ονσαϛ ('ον|σαϛ) med οονσαϛ ('οο|νσαϛ). Skilladen blir att ο uttalas kort i det första exemplet då stavelsen är sluten, och långt i det andra exemplet då stavelsen är betonad och öppen.
- Notera att konsonantkluster som följer obetonade stavelse alltid tillhör nästföljande stavelse, exempelvis τικιφραϛ ('τι|κι|φραϛ).
- När samma konsonant dubbleras så indikerar detta att den första av konsonanterna avslutar den stavelse som tillhör vokalen innan medan den andra av konsonanterna inleder den stavelse som tillhör vokalen efter. Detta kan endast förekomma efter betonade stavelser. Exempelvis λυκκο ('λυκ|κο).
- Ι och Ω kan vara både semivokaler och vokaler beroende på deras position i stavelsen. Exempelvis i νιτταλαω ('νιτ|τα|λαω) används den som vokal med uttal [i] och i βὡσσιαϛ ('φὡσ|σιαϛ). där den används som semivokal med uttal [j]. Detta är i vanligtvis entydigt då ett Ι eller Ω framför en annan vokal indikerar att det är en semivokal medan ett Ι eller Ω som inte följs av andra vokaler indikerar att det är en vokal. När dessa komibneras med varandra är det också tydligt att den första av dem är semivokal, medan den andra är vokalen. ("ιω" uttalas [ju] och "ωι" uttalas [wi]). Att försöka representar fonemen [ji] och [wu] kan dock skapa konflikter, så ιι och ωω enligt stavningregler indikerar att stavelsen är lång då den följs av ett klusilkluster. Därmed används diakritiska tecken för att representera dessa fonem, där [ji] representeras av Ϊϊ och [wu] av ¨Ω¨ω.
- Exempel: εινια har en rot εινι- och om substantivet inklineras med -ι kommer det stavas "εινϊ".