Appendix:Fonologi, Ortografi och Stavelseuppdelning
Ortografi
Gonjoniska skrivs med en modifierad version av det grekiska alfabetet, inklusive några tecken som inte används i modern grekiska samt en del inlånade koptiska tecken. Det här är alfabetet: Αα Ββ Γγ Δδ Εε Ϛϛ Ηη Θθ Ιι Κκ Λλ Μμ Νν Οο Ππ Ϙϙ Ρρ Σσ Ϲϲ Ττ Υυ Φφ Χχ Ωω Ϣϣ Ϥϥ Ϧϧ, där Α Ε Ι Ο Υ Ω är vokaler och Ι Ω även är semivokaler beroende på sammanhang. Därtill används Ϗϗ för att stava specifika ord, men den anses inte ingå i alfabetet. Gonjoniska har en grund ortografi, vilket betyder att varje grafem motsvarar i regel ett fonem och vice versa, vanliga undantag är I och Ω som kan uttalas som snarlika semivokalvarianter.
Diakritiska tecken förekommer. De är i ökande grad av frivillighet:
- Dacia (Ἀἀ Ἐἐ Ἰἰ Ὀὀ Ὑὐ Ὠὠ Ἡἡ) indikerar ett snarlikt men särskiljt uttal för en bokstav (främst vokaler men även Ἡἡ förekommer, Ῥῥ teoretiskt möjlig men idag inte använd).
- Diaeresis (Ϊϊ Ϋϋ) används för att särskilja bokstävernas användning som vokal eller semivokal, där detta inte framgår av sammanhanget.
- Akut accent (Άά Έέ Ίί Όό Ύύ Ώώ) indikerar betonad stavelsen i ett ord, där detta inte annars framgår av sammanhanget.
- Grav accent (Ὰὰ Ὲὲ Ὶὶ Ὸὸ Ὺὺ Ὼὼ) indikerar obetonad stavelsen i ett ord, där detta inte annars framgår av sammanhanget.
- Iota subskript (ͅΣσ) indikerar ett tvingat tonat uttal, där detta inte normalt appliceras (se fonologi)
Flera diakritiska tecken kan inte kombineras på en bokstav, vilket inte heller ska behövas då exempelvis dacia även tvingar betoning implicit (återkommer till det senare i artikeln).
Grekiska bokstäver som inte används i gonjoniska är Ζζ, Ξξ och Ψψ.
Fonologi
Gonjoniska har ett brett urval av fonem. Nedan tabuleras de tillgängliga fonemen tillsammans med dess ortografiska representation. Inom parantes finns latinsk translitteration, där minst en version även representerar var den Gonjoniska bokstaven kan matas in från ett Svenskt tangentbord med Gonjonisk inställning.
Konsonanter
Många konsonanter i tabellen nedan kan antingen uttalas i sin tonade eller otonade form. Detta beror på i vilket sammanhang konsonanten förekommer, men tonade och otoande versioner av konsonantersom i övrigt har samma egenskaper är i praktiken allofoner. Det går att notera tvingad toning av en konsonant med iota subskript (se sektionen ovan). Samtliga konsonanter är oaspirerade.
| Bilabiala | Labidodent. | Dentala | Alveolara | Retroflexa | Palatala | Velara | Glottala | |
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Nasaler | μ [m] (m) | ν [n] (n) | ϛ [ɳ] (ņ/b) | ϣ [ɲ] (ñ/j) | ϧ [ŋ] (ŋ/z) | |||
| Klusiler | π [p/b] (p) | δ [t/d] (d) | τ [ʈ/ɖ] (t) | ϲ [c/ɟ] (c) | κ [k/g] (k) | ϙ [ʔ] (q) | ||
| Frikativor | φ [ɸ/β] (f) | β [f/v] (v) | θ [θ/ð] (þ/w) | σ [s/z] (s) | ϥ [ʂ/ʐ] (ş/sj) | χ [ç/ʝ] (ç/x) | γ [x/ɣ] (g) | η [h] (h) |
| Laterala approximanter | λ [l/ɫ†] (l) | ἡ [ʎ] (ł/lj) | ||||||
| Flappar | ρ [ɾ] (r) |
(Λ uttalas som ett mörkt L (ɫ) efter ἀ och ὀ.)
Toning
En konsonant med en tonad/otonad form är tonad ifall den:
- Inleder en stavelse som direkt följer en öppen stavelse. I praktiken: om den finns mellan två vokaler.
- σπυδαω uttalas ['spəːdau]
- Notera, en dubblerad konsonant (där den första av kononanterna indikerar att den förgående stavelsen är sluten och kort) är alltid otonad.
- νιτταλαω uttalas ['niʈalau]]
- Förekommer i ett konsonantkluster där en tonad vokal ingår
- δὁμπε uttalas ['tɔmbɛ]
I övrigt ska de uttalas med sin otonade version.
För att stava ett ord där toningen på konsonanter inte ska följa reglerna ovan, använd Iota subskript (om du vill). Detta förekommer inte i några gonjoniska ord utan endast i låneord.
Dessa regler har dock en viss grad av frivillighet. Det finns ingen risk för att bli missförstådd av att inte tona enligt dessa regler.
Vokaler
Vokaler uttalas som de stavas. Det är ingen skillnad på hur korta och långa versioner av samma grafem uttalas.
| α [a], | ἀ [ɑ], | ε [ɛ], | ἐ [e], | ι [i], | ἰ [y], | ο [o], | ὀ [ɔ], | υ [ə], | ὐ [ɨ], | ω [u], | ὠ [ʉ~ɵ] |
Semivokaler
Två vokalbokstäver kan användas som semivokaler beroende på sammanhang, dessa är:
| ι [j], | ω [w], |
Stavelseuppdelnging
Ord kan delas upp i en eller flera stavelser. Det som definierar en stavelse i ett gonjoniskt ord är vokalklustret. Exempelvis ordet σπυδαω har två stavelser då den har två vokalkluster υ och αω och två stavelser σπυ|δαω.
En stavelse består alltid av en en vokal. En stavelse som inte inleder ett ord måste inledas av minst en konsonant eller en semivokal. Därtill finns ett antal komponenter som kan ingå i en stavelse, men som inte måste.
| Konsonantkluster | Semivokal | Vokal | Diftongvokal | Avslutande konsonant |
Det finns ingen regel om vad som kan ingå i ett konsonantkluster så länge det "går att uttala" (ett extremt exempel är εκσπλοδαω (εκ|σπλο|δαω) där den andra stavelsen inleds med ett kluster av tre konsonanter). Semivokal kan användas i alla stavelser förutom att ι inte får användas som semivokal när den sista konsonanten i det inledande konsonantklustret är patal (ϣ, ϲ, χ eller ἡ). Orsaken är att det praktiska uttalet knappt förändras av tillägget av semivokalen och tvetydigheter i stavningen undviks genom denna restriktion. (fite me on this, Niklas!) Diftongvokalen är antingen ι eller ω. Dessa kan inte används som diftongsvokaler om huvudvokalen är någon av dessa. Den avslutande konsonanten har inga restriktioner, förutom i ett ords sista stavelse där vi helst undviker klusiler (π, δ, τ, ϲ, κ eller ϙ) då detta låter ogonjoniskt. Helt ok för sena låneord dock.
Öppna och slutna stavelser
En stavelse som saknar avslutande konsonant kallas för en öppen stavelse. En stavelse som har en avslutande konsonant kallas för en sluten stavelse. Detta får konsekvenser för betoning och vokallängd, varför det är användbart att snabbt kunna avgöra om en stavelse är öppen eller sluten.
Man kan snabbt se på ett ord huruvida dess stavelser är öppna eller stängda med följande trick:
- En stavelse utan avslutande konsonant är öppen. Detta är uppenbart när stavelsen avslutar ordet, men en vokal som följs av endast en konsonant tillhör också en öppen stavelse, då varje stavelse måste inledas av en konsonant så denna konsonant tillhör entydigt nästa stavelse.
- En stavelse med en avslutande konsonant är sluten. Detta är uppenbart när stavelsen avslutar ordet. Οm en vokal följs av två eller flera konsonanter i mitten avett ord kommer den första av konsonanterna i regel tillhöra den förgående stavelsen och resten tillhöra den efterföljande stavelsen.
Betoning och Vokallängd
Stavelser i Gonjoniska kan antingen vara betonade eller obetonade. Ett svensk exempel är ordet apelsin som består av tre stavelser ap|el|sin, där sin är betonad och resterande är obetonade. Ett ord kan ha flera betonade stavelser i Gonjoniska, vilket oftast förekommer i sammansatta ord (βἁνθωγασδα har betoning på både βἁν och γασ). Ett ord kan även sakna betonade stavelser, vilket ofta förekommer för kasus i partikelform (exempelvis νὰ).
I regel betonas den första stavelsen i ordet som inte är ett prefix, men undantag finns. Om ordet är sammansatt gäller regeln för varje komponent av sammansättningen.
- ορνενε stavelseuppdelas som ορ|νε|νε med betoning på ορ (enl. regeln att första stavelsen betonas om inget annat indikeras)
- αϧκώκαω stavelseuppdelas som α|ϧκώ|καω med betoning på ϧκώ (enl. regeln att stavelsen(rna) med akut accent betonas)
- νονὀφαω stavelseuppdelas som νο|νὁ|φαω med betoning på νὁ (enl. regeln att en stavelse med daciavokal måste vara betonad)
- γυσυισε stavelseuppdelas som γυ|συι|σε med betoning på συι (enl. regeln att prefix som γυ- inte betonas, därefter betonas första stavelsen i ordet.
- Ett ord vars första stavelse sammanfaller med ett prefix, men som inte är ett prefix i just detta fall kan stavas med akut accent på sin första stavelse för att betona att stavelsen inte är ett prefix och bör betonas. Ergo, γυσομα kan stavas γύσομα för att indikera att betoningen ligger på γυ (som råkar sammanfalla med ett prefix).
Huruvida en stavelse är betonad har fonologiska konsekvenser utöver betoningen i sig, i synnerhet över vokallängd och vilka vokaler som får användas.
- En obetonad stavelse som inte avslutar ett ord är alltid öppen, dvs kan inte ha en avslutande konsonant
- En obetonad stavelse kan vara både öppen och sluten om den avslutar ett ord. Stängda obetonade avslutande stavelser används dock bara för grammatisk inklination och lånord, inte i roten av ett Gonjoniskt ursprungslexem
- En obetonad stavelse har alltid kort vokal
- En betonad stavelse har kort vokal om den är sluten
- En betonad stavelse har lång vokal om den är öppen
- En obetonad stavelse kan inte skrivas med en av vokalerna med dacia över sig (Ἀἀ Ἐἐ Ἰἰ Ὀὀ Ὑὐ eller Ὠὠ), då dessa är svåra att särskilja från sina varianter utan dacia utan betoning. Med det sagt så kan fonemen som förknippas med daciavokalerna användas allofont när stavelesen är obetonad. Sannlingen ligger ofta någonstans mittemellan.
Kortfattat om vokallängd
Vokaler är i regel korta. De är endast långa om de tillhör en betonad och öppen stavelse.
- Den är betonad om stavelsen är först, om vokalen har dacia ὸ eller akut accent ό.
- Den är öppen om vokalen följs av högst en konsonant (som i χυλε) eller om vokalen dubbleras (som i första stavelsen i οονσαϛ).
Semivokaler
- Ι och Ω kan vara både semivokaler och vokaler beroende på deras position i stavelsen. Exempelvis i νιτταλαω ('νιτ|τα|λαω) används den som vokal med uttal [i] och i βὡσσιαϛ ('φὡσ|σιαϛ). där den används som semivokal med uttal [j]. Detta är i vanligtvis entydigt då ett Ι eller Ω framför en annan vokal indikerar att det är en semivokal medan ett Ι eller Ω som inte följs av andra vokaler indikerar att det är en vokal. När dessa komibneras med varandra är det också tydligt att den första av dem är semivokal, medan den andra är vokalen. ("ιω" uttalas [ju] och "ωι" uttalas [wi]). Att försöka representar fonemen [ji] och [wu] kan dock skapa konflikter, så ιι och ωω enligt stavningregler indikerar att stavelsen är lång då den följs av ett klusilkluster. Därmed används diakritiska tecken för att representera dessa fonem, där [ji] representeras av Ϊϊ och [wu] av ¨Ω¨ω.
- Exempel: εινια har en rot εινι- och om substantivet inklineras med -ι kommer det stavas εινϊ (inte εινιι)