Appendix:Fonologi, Ortografi och Stavelseuppdelning

Ortografi

Gonjoniska skrivs med en modifierad version av det grekiska alfabetet, inklusive några tecken som inte används i modern grekiska samt en del inlånade koptiska tecken. Det här är alfabetet: Αα Ββ Γγ Δδ Εε Ϛϛ Ηη Θθ Ιι Κκ Λλ Μμ Νν Οο Ππ Ϙϙ Ρρ Σσ Ϲϲ Ττ Υυ Φφ Χχ Ωω Ϣϣ Ϥϥ Ϧϧ, där Α Ε Ι Ο Υ Ω är vokaler och Ι Ω även är semivokaler beroende på sammanhang. Därtill används Ϗϗ för att stava specifika ord, men den anses inte ingå i alfabetet. Gonjoniska har en grund ortografi, vilket betyder att varje grafem motsvarar i regel ett fonem och vice versa, vanliga undantag är I och Ω som kan uttalas som snarlika semivokalvarianter.

Diakritiska tecken förekommer. De är i ökande grad av frivillighet:

• Dacia (Ἀἀ Ἐἐ Ἰἰ Ὀὀ Ὑὐ Ὠὠ Ἡἡ) indikerar ett snarlikt men särskiljt uttal för en bokstav (främst vokaler men även Ἡἡ förekommer, Ῥῥ teoretiskt möjlig men idag inte använd).
• Diaeresis (Ϊϊ Ϋϋ) används för att särskilja bokstävernas användning som vokal eller semivokal, där detta inte framgÃ¥r av sammanhanget.
• Akut accent (Άά Έέ Ίί Όό Ύύ Ώώ) indikerar betonad stavelsen i ett ord, där detta inte annars framgÃ¥r av sammanhanget.
• Grav accent (Ὰὰ Ὲὲ Ὶὶ Ὸὸ Ὺὺ Ὼὼ) indikerar obetonad stavelsen i ett ord, där detta inte annars framgÃ¥r av sammanhanget.
• Iota subskript (ͅΣσ) indikerar ett tvingat tonat uttal, där detta inte normalt appliceras (se fonologi)

Flera diakritiska tecken kan inte kombineras på en bokstav, vilket inte heller ska behövas då exempelvis dacia även tvingar betoning implicit (återkommer till det senare i artikeln).

Grekiska bokstäver som inte används i gonjoniska är Ζζ, Ξξ och Ψψ.

Fonologi

Gonjoniska har ett brett urval av fonem. Nedan tabuleras de tillgängliga fonemen tillsammans med dess ortografiska representation. Inom parantes finns latinsk translitteration, där minst en version även representerar var den Gonjoniska bokstaven kan matas in från ett Svenskt tangentbord med Gonjonisk inställning.

Konsonanter

Många konsonanter i tabellen nedan kan antingen uttalas i sin tonade eller otonade form. Detta beror på i vilket sammanhang konsonanten förekommer, men tonade och otoande versioner av konsonantersom i övrigt har samma egenskaper är i praktiken allofoner. Det går att notera tvingad toning av en konsonant med iota subskript (se sektionen ovan). Samtliga konsonanter är oaspirerade.

	Bilabiala	Labidodent.	Dentala	Alveolara	Retroflexa	Palatala	Velara	Glottala
Nasaler	μ [m] (m)			ν [n] (n)	ϛ [ɳ] (ņ/b)	ϣ [ɲ] (ñ/j)	ϧ [ŋ] (ŋ/z)
Klusiler	π [p/b] (p)			δ [t/d] (d)	τ [ʈ/ɖ] (t)	ϲ [c/ɟ] (c)	κ [k/g] (k)	ϙ [ʔ] (q)
Frikativor	φ [ɸ/β] (f)	β [f/v] (v)	θ [θ/ð] (þ/w)	σ [s/z] (s)	ϥ [ʂ/ʐ] (ş/sj)	χ [ç/ʝ] (ç/x)	γ [x/ɣ] (g)	η [h] (h)
Laterala approximanter				λ [l/ɫ†] (l)		ἡ [ʎ] (ł/lj)
Flappar					ρ [ɾ] (r)

(Λ uttalas som ett mörkt L (ɫ) efter ἀ och ὀ.)

Toning

En konsonant med en tonad/otonad form är tonad ifall den:

• Inleder en stavelse som direkt följer en öppen stavelse. I praktiken: om den finns mellan tvÃ¥ vokaler.

  σπυδαω uttalas ['spəːdau]

  • Notera, en dubblerad konsonant (där den första av kononanterna indikerar att den förgÃ¥ende stavelsen är sluten och kort) är alltid otonad.

    νιτταλαω uttalas ['niʈalau]]

• Förekommer i ett konsonantkluster där en tonad vokal ingÃ¥r

  δὁμπε uttalas ['tɔmbɛ]

I övrigt ska de uttalas med sin otonade version.

För att stava ett ord där toningen på konsonanter inte ska följa reglerna ovan, använd Iota subskript (om du vill). Detta förekommer inte i några gonjoniska ord utan endast i låneord.

Dessa regler har dock en viss grad av frivillighet. Det finns ingen risk för att bli missförstådd av att inte tona enligt dessa regler.

Vokaler

Vokaler uttalas som de stavas. Det är ingen skillnad på hur korta och långa versioner av samma grafem uttalas.

α [a],

ἀ [ɑ],

ε [ɛ],

ἐ [e],

ι [i],

á¼° [y],

ο [o],

ὀ [ɔ],

Ï [ə],

ὐ [ɨ],

ω [u],

ὠ [ʉ~ɵ]

Semivokaler

Två vokalbokstäver kan användas som semivokaler beroende på sammanhang, dessa är:

ι [j],

ω [w],

Stavelseuppdelnging

Ord kan delas upp i en eller flera stavelser. Det som definierar en stavelse i ett gonjoniskt ord är vokalklustret. Exempelvis ordet σπυδαω har två stavelser då den har två vokalkluster υ och αω och två stavelser σπυ|δαω.

En stavelse består alltid av en en vokal. En stavelse som inte inleder ett ord måste inledas av minst en konsonant eller en semivokal. Därtill finns ett antal komponenter som kan ingå i en stavelse, men som inte måste.

Konsonantkluster

Semivokal

Vokal

Diftongvokal

Avslutande konsonant

Det finns ingen regel om vad som kan ingå i ett konsonantkluster så länge det "går att uttala" (ett extremt exempel är εκσπλοδαω (εκ|σπλο|δαω) där den andra stavelsen inleds med ett kluster av tre konsonanter). Semivokal kan användas i alla stavelser förutom att ι inte får användas som semivokal när den sista konsonanten i det inledande konsonantklustret är patal (ϣ, ϲ, χ eller ἡ). Orsaken är att det praktiska uttalet knappt förändras av tillägget av semivokalen och tvetydigheter i stavningen undviks genom denna restriktion. (fite me on this, Niklas!) Diftongvokalen är antingen ι eller ω. Dessa kan inte används som diftongsvokaler om huvudvokalen är någon av dessa. Den avslutande konsonanten har inga restriktioner, förutom i ett ords sista stavelse där vi helst undviker klusiler (π, δ, τ, ϲ, κ eller ϙ) då detta låter ogonjoniskt. Helt ok för sena låneord dock.

Öppna och slutna stavelser

En stavelse som saknar avslutande konsonant kallas för en öppen stavelse. En stavelse som har en avslutande konsonant kallas för en sluten stavelse. Detta får konsekvenser för betoning och vokallängd, varför det är användbart att snabbt kunna avgöra om en stavelse är öppen eller sluten.

Man kan snabbt se på ett ord huruvida dess stavelser är öppna eller stängda med följande trick:

• En stavelse utan avslutande konsonant är öppen. Detta är uppenbart när stavelsen avslutar ordet, men en vokal som följs av endast en konsonant tillhör ocksÃ¥ en öppen stavelse, dÃ¥ varje stavelse mÃ¥ste inledas av en konsonant sÃ¥ denna konsonant tillhör entydigt nästa stavelse.

  Γὁϣο -> Γὁ|ϣο -> (öppen)|(öppen).

• En stavelse med en avslutande konsonant är sluten. Detta är uppenbart när stavelsen avslutar ordet. Οm en vokal följs av tvÃ¥ eller flera konsonanter i mitten avett ord kommer den första av konsonanterna i regel tillhöra den förgÃ¥ende stavelsen och resten tillhöra den efterföljande stavelsen.

  βεκβαϛ -> βεκ|βαϛ -> (sluten)|(sluten)

  • Vokaler dubbleras om en öppen stavelse efterföljs av tvÃ¥ eller flera konsonanter. Detta för att indikera att den första konsonanten i klustret inleder nästföljande stavelse.

    ϲἱἱϥναω -> ϲἱἱ|ϥναω -> (öppen)|(öppen)

Betoning och Vokallängd

Stavelser i Gonjoniska kan antingen vara betonade eller obetonade eller betonad. Ett svensk exempel är ordet Apelsin som består av tre stavelsers Ap el och sin. Sin är betonad och resterande är obetonade. Ett ord kan ha flera betonade stavelser i Gonjoniska, vilket oftast förekommer i sammansatta ord (βἁνθωγασδα har betoning på både βἁν och γασ). Ett ord kan även sakna betonade stavelser, vilket ofta förekommer för kasus i partikelform (exempelvis νὰ).

Huruvida en stavelse är betonad har fonologiska konsekvenser utöver betoningen i sig, i synnerhet över vokallängd och vilka vokaler som får användas.

• En obetonad stavelse som inte avslutar ett ord är alltid öppen, dvs kan inte ha en avslutande konsonant
• En obetonad stavelse kan vara bÃ¥de öppen och sluten om den avslutar ett ord. Stängda obetonade avslutande stavelser används dock i regel bara för grammatisk inklination och lÃ¥nord, inte i roten av ett Gonjoniskt ursprungslexem
• En obetonad stavelse har alltid kort vokal
• En betonad stavelse har kort vokal om den är sluten
• En betonad stavelse har lÃ¥ng vokal om den är öppen
• En obetonad stavelse kan inte skrivas med en av vokalerna med dacia över sig (Ἀἀ Ἐἐ Ἰἰ Ὀὀ Ὑὐ eller Ὠὠ), dÃ¥ dessa är svÃ¥ra att särskilja frÃ¥n sina varianter utan dacia utan betoning. Med det sagt sÃ¥ kan fonemen som de dacia

I regel betonas den första stavelsen i ordet som inte är ett prefix, men undantag finns. Om ordet är sammansatt gäller regeln för varje komponent av sammansättningen.

Entydighet

I de fall som det inte går att avläsa direkt från ett ords stavning hur ordet ska stavelseuppdelas anväds dubblering av bokstäver och diakritiska tecken.

• När fler än en konsonant förekommer i ett kluster i mitten av ett ord efter en betonad stavelse är det inte entydigt huruvida den första konsonanten i klustret tillhör samma stavelse som vokalen innan eller efter. För att markera att alla konsonanter i klustret tillhör samma stavelse som vokalen efter dubbleras den förgÃ¥rnde vokalen. Om detta inte görs sÃ¥ tillhör den första konsonanten i klustret samma stavelsee som vokalen innan och resterande konsonanter tillhör samma stavelse som vokalen efter. Jämför stavelseuppdelningen av ονσαϛ ('ον|σαϛ) med οονσαϛ ('οο|νσαϛ). Skilladen blir att ο uttalas kort i det första exemplet dÃ¥ stavelsen är sluten, och lÃ¥ngt i det andra exemplet dÃ¥ stavelsen är betonad och öppen.
  • Notera att konsonantkluster som följer obetonade stavelse alltid tillhör nästföljande stavelse, exempelvis τικιφραϛ ('τι|κι|φραϛ).
• När samma konsonant dubbleras sÃ¥ indikerar detta att den första av konsonanterna avslutar den stavelse som tillhör vokalen innan medan den andra av konsonanterna inleder den stavelse som tillhör vokalen efter. Detta kan endast förekomma efter betonade stavelser. Exempelvis λυκκο ('λυκ|κο).
• Ι och Ω kan vara bÃ¥de semivokaler och vokaler beroende pÃ¥ deras position i stavelsen. Exempelvis i νιτταλαω ('νιτ|τα|λαω) används den som vokal med uttal [i] och i βὡσσιαϛ ('φὡσ|σιαϛ). där den används som semivokal med uttal [j]. Detta är i vanligtvis entydigt dÃ¥ ett Ι eller Ω framför en annan vokal indikerar att det är en semivokal medan ett Ι eller Ω som inte följs av andra vokaler indikerar att det är en vokal. När dessa komibneras med varandra är det ocksÃ¥ tydligt att den första av dem är semivokal, medan den andra är vokalen. ("ιω" uttalas [ju] och "ωι" uttalas [wi]). Att försöka representar fonemen [ji] och [wu] kan dock skapa konflikter, sÃ¥ ιι och ωω enligt stavningregler indikerar att stavelsen är lÃ¥ng dÃ¥ den följs av ett klusilkluster. Därmed används diakritiska tecken för att representera dessa fonem, där [ji] representeras av Ϊϊ och [wu] av ¨Ω¨ω.
  • Exempel: εινια har en rot εινι- och om substantivet inklineras med -ι kommer det stavas εινϊ (inte εινιι)
• Om inget annat framgÃ¥r ur sammanhanget antas det att betoning faller pÃ¥ den första stavelsen i ordet (eller det sammansatta ordets första delkomponent). Typiska indikatorer pÃ¥ att en annan stavelse än den inledande är betonad är:
  • Att ett prefix har använts för att modifiera "rotordet". Exempelvis πυναωσο blir (πυ|'ναω|σο) dÃ¥ πυ- är ett prefix.
  • En sluten stavelse som inte är ordets sista kommer alltid vara betonad κεμαλβαϛ blir (κε|'μαλ|βαϛ)
  • En daciavokal, vilket endast fÃ¥r förekomma i betonade stavelser. ηαλἑρε blir (ηα|'λἑ|ρε)
  • En dubblerad vokal, vilket tvingar lÃ¥ng och öppen stavelse och endast fÃ¥r förekomma i betonade stavelser. Notera att dubblerad vokal endast används dÃ¥ det är nödvändigt, som i οονσαϛ där det är nödvändigt för att se stavelseindelningen, eller i αϧκωωκαω, där det är nödvändigt för att avläsa uttalet (α|'ϧκω(ω)|καω), och inte ('αν|κω|καω)
    • Grav och akut accent används om ingen av förgÃ¥ende metoder kan entydigt indikera en okonventionell betoning. Exempelvis γυ- är ett vanligt prefix (vilket gör att γυσυισε snabbt identifieras till (γυ|'συι|σε)), men i ordet γυσομε som faktkst uttalas ('γυ|σο|με) inte (γυ|'σο|με). Det kan stavas γύσομε om förtydling vill göras. Ett ord med en stavelse är i regel betonat, men om betoning inte sker som i partikeln νὰ indikeras det med grav accent.