Appendix:Fonologi, Ortografi och Stavelseuppdelning

Ortografi

Gonjoniska skrivs med en modifierad version av det grekiska alfabetet, inklusive några tecken som inte används i modern grekiska samt en del inlånade koptiska tecken. Det här är alfabetet: Αα Ββ Γγ Δδ Εε Ϛϛ Ηη Θθ Ιι Κκ Λλ Μμ Νν Οο Ππ Ϙϙ Ρρ Σσ Ϲϲ Ττ Υυ Φφ Χχ Ψψ Ωω Ϣϣ Ϥϥ Ϧϧ, där Α Ε Ι Ο Υ Ω är vokaler och Ι Ω även är semivokaler beroende på sammanhang. Därtill används Ϗϗ för att stava specifika ord, men den anses inte ingå i alfabetet. Gonjoniska har en grund ortografi, vilket betyder att varje grafem motsvarar i regel ett fonem och vice versa, vanliga undantag är I och Ω som kan uttalas som snarlika semivokalvarianter.

Diakritiska tecken förekommer. De är i ökande grad av frivillighet:

• Dacia (Ἀἀ Ἐἐ Ἰἰ Ὀὀ Ὑὐ Ὠὠ Ἡἡ) indikerar ett snarlikt men särskiljt uttal för en bokstav (främst vokaler men även Ἡἡ förekommer, Ῥῥ teoretiskt möjlig men idag inte använd).
• Diaeresis (Ϊϊ ¨Ω¨ω) används för att särskilja bokstävernas användning som vokal eller semivokal, där detta inte framgår av sammanhanget.
• Akut accent (Άά Έέ Ίί Όό Ύύ Ώώ) indikerar betonad stavelsen i ett ord, där detta inte framgår av sammanhanget.
• Grav accent (Ὰὰ Ὲὲ Ὶὶ Ὸὸ Ὺὺ Ὼὼ) indikerar obetonad stavelsen i ett ord, där detta inte framgår av sammanhanget.
• Iota subskript (ͅΣσ) indikerar ett tvingat tonat uttal, där detta inte normalt appliceras (se fonologi)

Flera diakritiska tecken kan inte kombineras på en bokstav, vilket inte heller ska behövas då exempelvis dacia även tvingar betoning implicit (återkommer till det senare i artikeln).

Fonologi

Gonjoniska har ett brett urval av fonem. Nedan tabuleras de tillgängliga fonemen tillsammans med dess ortografiska representation. Inom parantes finns latinsk translitteration, där minst en version även representerar var den Gonjoniska bokstaven kan matas in från ett Svenskt tangentbord med Gonjonisk inställning.

Konsonanter

Många konsonanter i tabellen nedan kan antingen uttalas i sin tonade eller otonade form. Detta beror på i vilket sammanhang konsonanten förekommer, men tonade och otoande versioner av konsonantersom i övrigt har samma egenskaper är i praktiken allofoner. Samtliga konsonanter är oaspirerade.

	Bilabiala	Labidodent.	Dentala	Alveolara	Retroflexa	Palatala	Velara	Glottala
Nasaler	μ [m] (m)			ν [n] (n)	ϛ [ɳ] (ņ/b)	ϣ [ɲ] (ñ/j)	ϧ [ŋ] (ŋ/x)
Klusiler	π [p/b] (p)			δ [t/d] (d)	τ [ʈ/ɖ] (t)	ϲ [c/ɟ] (c)	κ [k/g] (k)	ϙ [ʔ] (q)
Frikativor	φ [ɸ/β] (f)	β [f/v] (v)	θ [θ/ð] (þ/w)	σ [s/z] (s)	ϥ [ʂ/ʐ] (ş/sj)	χ [ç/ʝ] (ç/z)	γ [x/ɣ] (g)	η [h] (h)
Laterala approximanter				λ [l/ɫ†] (l)		ἡ [ʎ] (ł/lj)
Flappar						ρ [ɾ] (r)

(Λ uttalas som ett mörkt L (ɫ) efter ἀ och ὀ.)

Vokaler

α [a],

ἀ [ɑ],

ε [ɛ],

ἐ [e],

ι [i],

ἰ [y],

ο [o],

ὀ [ɔ],

υ [ə],

ὐ [ɨ],

ω [u],

ὠ [ʉ~ɵ]

Semivokaler

Två vokalbokstäver kan användas som semivokaler beroende på sammanhang, dessa är:

ι [j],

ω [w],

Stavelseuppdelnging och Vokallängd

Ord kan delas upp i en eller flera stavelser. Det som definierar en stavelse i ett Gonjoniskt ord är antal sammanhängande vokalkluster. Exempelvis ordet πσυδαω har två stavelser då den har två vokalkluster υ och αω och två stavelser σπυ|δαω.

En stavelse består alltid av en en vokal. En stavelse som inte inleder ett ord måste inledas av minst en konsonant eller en semivokal. Därtill finns ett antal komponenter som ibland ingår i stavelsen.

Konsonantkluster (minst en konsonant måste ingå om ej ordinledande stavelse och om semivokal saknas)

Semivokal (måste ingå om ej ordinledande stavelse och om konsonantklustersaknas)

Vokal (måste ingå)

Diftongvokal (kan ingå)

Avslutande konsonant (kan ingå)