ἑκαω

Verb

ἑκαω (ἑκαω)

1. att låta, att göra oväsen ifrån sig

Konjugation

	Gnomisk presens	Presens realis	Preteritum	Futurum	Infinitiv
Indikativ	ἑκὸ	ἑκὰι	ἑκὰ	ἑκὶ	ἑκαω
Subjunktiv	ἑκὲ	ἑκεηὰι	ἑκεηὰ	ἑκὲι	ἑκεω
Optativ	ἑκειλὸ	ἑκειλὰι	ἑκειλὰ	ἑκειλὶ	ἑκειλαω
Jussiv	ἑκοχὸ	ἑκοχὰι	ἑκοχὰ	ἑκοχὶ	ἑκοχαω
Potentialis	ἑκαγὸ	ἑκαγὰι	ἑκαγὰ	ἑκαγὶ	ἑκαγαω
Dubitativ	ἑκωπὸ	ἑκωπὰι	ἑκωπὰ	ἑκωπὶ	ἑκωπαω
Permissiv	ἑκιαωὸ	ἑκιαωὰι	ἑκιαωὰ	ἑκιαωὶ	ἑκιαωαω
Permissiv (extern)	ἑκωμὸ	ἑκωμὰι	ἑκωμὰ	ἑκωμὶ	ἑκωμαω
Admirativ	ἑκωκερὸ	ἑκωκερὰι	ἑκωκερὰ	ἑκωκερὶ	ἑκωκεραω
Imperativ	ἑκὺ	ἑκὺ		ἑκὺι

Härledningar

Gonjoniska lexem härledda från ἑκαω‎ (1 S)

ἑκοκ