Appendix:Fonologi, Ortografi och Stavelseuppdelning

Ortografi

Gonjoniska skrivs med en modifierad version av det grekiska alfabetet, inklusive några tecken som inte används i modern grekiska samt en del inlånade koptiska tecken. Det här är alfabetet: Αα Ββ Γγ Δδ Εε Ϛϛ Ηη Θθ Ιι Κκ Λλ Μμ Νν Οο Ππ Ϙϙ Ρρ Σσ Ϲϲ Ττ Υυ Φφ Χχ Ψψ Ωω Ϣϣ Ϥϥ Ϧϧ, där Α Ε Ι Ο Υ Ω är vokaler och Ι Ω även är semivokaler beroende på sammanhang. Därtill används Ϗϗ för att stava specifika ord, men den anses inte ingå i alfabetet. Gonjoniska har en grund ortografi, vilket betyder att varje grafem motsvarar i regel ett fonem och vice versa, vanliga undantag är I och Ω som kan uttalas som snarlika semivokalvarianter.

Diakritiska tecken förekommer. De är i ökande grad av frivillighet:

• Dacia (Ἀἀ Ἐἐ Ἰἰ Ὀὀ Ὑὐ Ὠὠ Ἡἡ) indikerar ett snarlikt men särskiljt uttal för en bokstav (främst vokaler men även Ἡἡ förekommer, Ῥῥ teoretiskt möjlig men idag inte använd).
• Diaeresis (Ϊϊ ¨Ω¨ω) används för att särskilja bokstävernas användning som vokal eller semivokal, där detta inte framgår av sammanhanget.
• Akut accent (Άά Έέ Ίί Όό Ύύ Ώώ) indikerar betonad stavelsen i ett ord, där detta inte framgår av sammanhanget.
• Grav accent (Ὰὰ Ὲὲ Ὶὶ Ὸὸ Ὺὺ Ὼὼ) indikerar obetonad stavelsen i ett ord, där detta inte framgår av sammanhanget.
• Iota subskript (ͅΣσ) indikerar ett tvingat tonat uttal, där detta inte normalt appliceras (se fonologi)

Flera diakritiska tecken kan inte kombineras på en bokstav, vilket inte heller ska behövas då exempelvis dacia även tvingar betoning implicit (återkommer till det senare i artikeln).

Fonologi

Gonjoniska har ett brett urval av fonem. Nedan tabuleras de tillgängliga fonemen tillsammans med dess ortografiska representation. Inom parantes finns latinsk translitteration, där minst en version även representerar var den Gonjoniska bokstaven kan matas in från ett Svenskt tangentbord med Gonjonisk inställning.

Konsonanter

Många konsonanter i tabellen nedan kan antingen uttalas i sin tonade eller otonade form. Detta beror på i vilket sammanhang konsonanten förekommer, men tonade och otoande versioner av konsonantersom i övrigt har samma egenskaper är i praktiken allofoner. Det går att notera tvingad toning av en konsonant med iota subskript (se sektionen ovan). Samtliga konsonanter är oaspirerade.

	Bilabiala	Labidodent.	Dentala	Alveolara	Retroflexa	Palatala	Velara	Glottala
Nasaler	μ [m] (m)			ν [n] (n)	ϛ [ɳ] (ņ/b)	ϣ [ɲ] (ñ/j)	ϧ [ŋ] (ŋ/x)
Klusiler	π [p/b] (p)			δ [t/d] (d)	τ [ʈ/ɖ] (t)	ϲ [c/ɟ] (c)	κ [k/g] (k)	ϙ [ʔ] (q)
Frikativor	φ [ɸ/β] (f)	β [f/v] (v)	θ [θ/ð] (þ/w)	σ [s/z] (s)	ϥ [ʂ/ʐ] (ş/sj)	χ [ç/ʝ] (ç/z)	γ [x/ɣ] (g)	η [h] (h)
Laterala approximanter				λ [l/ɫ†] (l)		ἡ [ʎ] (ł/lj)
Flappar						ρ [ɾ] (r)

(Λ uttalas som ett mörkt L (ɫ) efter ἀ och ὀ.)

Vokaler

α [a],

ἀ [ɑ],

ε [ɛ],

ἐ [e],

ι [i],

ἰ [y],

ο [o],

ὀ [ɔ],

υ [ə],

ὐ [ɨ],

ω [u],

ὠ [ʉ~ɵ]

Semivokaler

Två vokalbokstäver kan användas som semivokaler beroende på sammanhang, dessa är:

ι [j],

ω [w],

Stavelseuppdelnging

Ord kan delas upp i en eller flera stavelser. Det som definierar en stavelse i ett Gonjoniskt ord är antal sammanhängande vokalkluster. Exempelvis ordet πσυδαω har två stavelser då den har två vokalkluster υ och αω och två stavelser σπυ|δαω.

En stavelse består alltid av en en vokal. En stavelse som inte inleder ett ord måste inledas av minst en konsonant eller en semivokal. Därtill finns ett antal komponenter som kan ingå i en stavelse, men som inte måste.

Konsonantkluster

Semivokal

Vokal

Diftongvokal

Avslutande konsonant

En stavelse som saknar avslutande konsonant kallas för en öppen stavelse. En stavelse som har en avslutande konsonant kallas för en stängd stavelse.

Betoning och Vokallängd

Stavelser i Gonjoniska kan antingen vara betonade eller obetonade eller betonad. Ett svensk exempel är ordet Apelsin som består av tre stavelsers Ap el och sin. Sin är betonad och resterande är obetonade. Ett ord kan ha flera betonade stavelser i Gonjoniska, vilket oftast förekommer i sammansatta ord (βἁνθωγασδα har betoning på både βἁν och γασ). Ett ord kan även sakna betonade stavelser, vilket ofta förekommer för kasus i partikelform (exempelvis νὰ).

Huruvida en stavelse är betonad har fonologiska konsekvenser utöver betoningen i sig, i synnerhet över vokallängd och vilka vokaler som får användas.

• En obetonad stavelse är alltid öppen, dvs kan inte ha en avslutande konsonant
• En obetonad stavelse har alltid kort vokal
• En betonad stavelse har kort vokal om den är stängd
• En betonad stavelse har lång vokal om den är öppen
• En obetonad stavelse kan inte skrivas med en av vokalerna med dacia över sig (Ἀἀ Ἐἐ Ἰἰ Ὀὀ Ὑὐ eller Ὠὠ), då dessa är svåra att särskilja från sina varianter utan dacia utan betoning. Med det sagt så kan fonemen som de dacia

I regel betonas den första stavelsen i ordet som inte är ett prefix. Om ordet är sammansatt gäller regeln för varje komponent av sammansättningen. Dock ɣυσομ γυσυισε

Där finns grav accent och akut accent som kan användas för att förtydliga att en stavelse är tonad eller otonad.

Entydighet

Det finns två fall där det inte går att avläsa från